Dehär e ett tråkigt inlägg.  Så orkar du inte läsa negativt eller luddigt som ja skriver i vanlig ordning; get out of here! 

Ja känner att ja måste skriva av mig. Jag är öppen med Jonas å familj om mycket. Men inte när de gäller mina ätstörningar.  Jag e mycket väl medveten om att dom kan läsa detta närsom så de skulle kunna va lika lätt å bara säga de men nu är de såhär. 

Hela sommaren har varit utan rutiner. Alla dagar har vart olika & de älskar jag men de funkar inte för mina matvanor & psyke. 

Ja äter osunt, för att vara jag. 

Jag lever på mackor till frukost, vid lunch blir ja hungrig å stressad över vardagen & småäter medan ja gör killarnas mat. 

Jag äter när ingen ser. De är så konstigt de, de ja trycker (för ja verkligen trycker) när ingen ser känns som att de inte gills. 

Tex,

Vi säger att vi ska ha middag & ja förbereder maten. En god sallad med tillbehör & baguett me pålägg. Medan ja gör maten kan ja lätt äta halva baguetten med röror å pålägg å sedan äta maten med mer mackor. Ja får knappt mättnadskänsla över den halva baguetten.

 De slår mig inte vid tiden att de inte e normalt & mitt tidigare hjärnspöke säger inte åt mig å kräkas heller.  Utan de e i efterhand , typ idag, som ja kan reflektera över gårdagen å tänka vafan gör ja ?! Å kompensera idag. Men de flesta dagarna tänker ja inte på de alls. 

De är sedan häromdagen när ja såg ett inlägg om ätstörningar som ja insåg att faan.. ja e ju där men på ett annat vis. Suck.  

Ja hatar min kropp. Ja känner mig tung & äcklig. Svullen, dålig & som en slö jävel utan spärrar. 

Nu har ja fått ur mig detta å återgår väl till mitt jävla skitbeteende. Suck. 

Hoppas allt blir bättre med rutiner i vardagen.