HEJ HÅ! Nu funkar bloggen igen. Inte för att de inte gjort nåt, då ja inte uppdaterat.. så, ni har inte missat nåt.

 

Idag tänkte jag ta å skriva av mig lite. De kommer missförstås å misstolkas å de e i vanlig ordning ett rörigt inlägg. 

 

 Jag har länge haft en tanke, en värsta scenario tanke, om när killarna börjar förskolan.
Här hemma har dom varandra. Loke kör ju sitt eget race eftersom han kan. Men Bobby sitter ju där han sitter. Han kan inte krypa, åla, rulla eller skumpa fram på rumpan. Ja, jag bär han, lyfter han, förflyttar han många gånger per timma. Men de jag menar är då Loke lekt en sväng med honom men sedan ser den super roliga slickepotten ligga på köksgolvet så kutar han dit å hämtar den. Bobby kollar då nyfiket efter honom å gnäller i frustration att han inte tar sig dit. 
Han vill så gärna men han kan inte. Å ja, åter igen, jag tar honom i mina armar å går till olika ställen i alla rum så han får känna å ta på saker. Men de han vill e å kunna själv.

 

Åter till värsta scenario.

   Jag ser framför mig hur Loke kommer kuta iväg på förskolan, hur han kommer leka med alla å känna på allt. Jag ser hur jag kommer dit med killarna på morgonen och nån halvless resurs tar Bobban å jag ser hur hen tänker hur dryg hennes dag kommer vara, att få förflytta honom stupi ett.
    Jag ser Loke kuta till alla kompisar å börja leka, å Bobban ser sin trygghet, sin lillebror, kuta till de som leker på hans vis. De han kan jaga å kivas med som inte tippar av minsta knuff.
Å åt andra hållet försvinner sin andra trygghet, mamma.
Där e han kvar med nån som kommer sitta på lite olika platser om dagen å leka med honom. Första dagarna kanske hen kommer jaga kompisarna med Bobby i famnen men sedan kommer det bli för jobbigt å påfrestande, så då sitter vi här hela dagen och leker så får han leka med de andra då de kommer förbi honom. 

Nä ush ja får en klump i magen bara ja skriver detta. Men de här är min mardröm. Att han hamnar på sidan och inte kan vara med å leka med alla andra hela tiden.
 

 

Jag tycker inte synd om Bobby för den situationen han är i. Alltså, jag tycker det är hemskt hur ont han måste haft och att han fick kämpa så hårt sin första tid i livet. Jag tycker det är jobbigt att se hur han vill vill vill men inte kommer på hur han ska göra. Men jag tycker inte synd om honom som att hans liv skulle vara sämre på något vis. Förstår ni?
 Och idag fick jag för första gången en reaktion av en som gjorde mig arg, ledsen, irriterad, tyst och stum. jag har tänkt på de lite efteråt, å under prommenaden åså, men inte så att de tar upp min dag. 
Men de va en som tyckte synd om Bobby, på fel vis. De gjorde mig så arg.

Jag mötte en bekant som visste jag fått barn, å ja har träffat denne flera gånger efter att de kommit. Men de har bara inte nämnts hur starten var och vilka följder det gett.

Så vi stod å prata å denna fråga mig; hur är det med utvecklingen för dom? Märker man på något vis att det är för tidigt födda så de inte är i fas eller hur funkar det?
Ja svara att Loke var mycket i fas å i stort sett tagit igen sin korrigerade ålder (då de va beräknade) men att för Bobby går det saktare. 
Men va konstigt tyckte hen, att de va sån skillnad me tvillingar! 

Den reaktionen e inte konstig så den fick passera, men för di som läser kan ja ju säga att tvillingar utvecklas inte lika bara för att de e lika.haha. 
Men då sa jag i alla fall; Jamen de e därför han fick en hjärnblödning när han var nyfödd som bildat ärr i hjärnan så han fått någon form av cp skada. Men han utveklas ju, bara inte lika snabbt.

    När jag bara sagt att han fick blödning så ändrades hela ansiktet. Ja såg att hen blev berörd å tyckte de lät hemskt å de va de så de får man reagera på. Men då denna börja hålla sig för ansiktet å sa; men,,, åh. neeeee va säger du!?!? när jag sa att han har en cp skada. . . då blir ja arg.

 

När Bobby fått blödningarna de första dagarna å de sa att han kommer få men av detta så förstod vi inte mycket. Dagen efter tog de upp det igen å nämnde för första gången att de mest troligt skulle bli en CP diagnos, men att man inte vet vad å hur de visar sig utan de får visa sin med tiden.
Då var reaktionen från oss som föräldrar chockerande. Jag minns knappt vad som sades å vad vi tänkte mer än att skit samma, han kommer va bäst ndå. Vi ska hjälpa han med det han behöver, träna honom å göra de vi kan, SÅ LÄNGE HAN ÖVERLEVER så får resten bli som de blir. 
 

Ja kände hur ja drog ihop munnen å ögonen smalna av när hen reagera så idag. Å ja ba..
ja alltså, han mår ju super bra. Han utvecklas som sagt men inte lika snabbt som sin bror, å då ska man ju inte jämföra. 
 Å denna fortsätter ojja sig, å börja me att han måste ju få hjälp, å va kan man göra?! å hur ska livet bli?! å herreguud.. 
ja kan säga att ja rätt kort efter de sa att ja skulle gå. 

Ja å Bobban bytt blick me varann. Ja sa ; Du e Bäst du, de vet du väl! å hans lille mun börja flina bakom nappen, då blir ja påmins om att ja ska skita i folk å deras nedlåtanden.

 

Dock e ja fortfarande jätte rädd för hur de blir på förskolan..